Ja just det, det var en sak till! Han För mig har ängeln alltid varit en kvinna och ändå lärde jag mig i min första bön att han bär två förgyllda ljus. Det leder fram till den andra egenskapen hos ängeln som jag snappade upp som barn: moderligheten. Det kan också ha att göra med att många bilder föreställer just kvinnor som änglar och jag kan ha påverkats av det, men jag tror också om jag tillåter mig att låta lite gammaldags att det är för att modern är en så viktig person för barnet, närheten, kärleken, tryggheten i moderns famn, kopplade jag samman med ängeln. Jag är övertygad om att änglar varken är män eller kvinnor utan androgyna, men det var ett litet för svårt ord för en liten pojke. Något kön måste ängeln haft för det var ju så allt var uppbyggt.

Så med bilden av den fridfulla men starka och moderliga ängeln möter jag en dag texten om Mikael och hans änglar, och om striden i himlen mot draken som i sin tur också hade en hord av änglar på sin sida. Det var en krock kan jag säga men en nyttig sådan. För ju mer jag började förstå att världen inte var så trygg. Att det fanns våld och människor for illa så passade en bild av starka krigaränglar in väl. Det var slaget mellan gott och ont. Ett slag som också idag utspelar sig och som vi är delaktiga i.

Så mötte jag en tredje bild av ängeln i boken Om änglar kunde tala: Det är en bok om en människas livsöde. Om Frank som man får följa från ungdomsår till en för tidig död i cancer. Franks liv är väldigt händelserik eftersom han bygger både på författarens livserfarenheter och på författarens samtal med många ungdomar. Under bokens 378 sidor märker man ingenting av ängeln. Förrän den dag då Frank möter honom i sjukhusrummet och ett samtal utspelar sig.

Har Gud verkligen varit med mig genom livet? Vakade han över mina barn- och ungdomsår, den tid då jag inte ens trodde Gud fanns? Var han med när jag körde på Christian? Följde han mig genom ångesten och all oro under åren därefter? Fanns han hos mig då jag stod inför livets svåraste vägskäl, slets som ett ängsligt kreatur mellan Gud och Lis? Och under forskaråren, när alla mina drömmar och allt hårt arbete slogs sönder, rann ut och grusades till absolut ingenting? Aldrig har jag känt mig så ensam som då. Eller dessa sista månader? Många gånger trodde jag att Gud glömt mig. Var han verkligen lika nära genom allt det här?

Ängeln nickade för varje fråga.

Tänk om jag på djupet fattat det, viskade han. Så mycket oro jag besparat mig då. Om jag verkligen insett hur påtagligt nära den osynliga världen är, då hade jag skonats från många onödiga bekymmer.

Ängeln såg på honom.

Men Frank, sa han. Du visste ju! Du visste allt det här. Men tron på Gud innebär inte alltid en försäkring mot oro, smärta och sorg. Men du ska veta att Gud ska finnas där för alltid. Han har lovat ge modet och styrkan att trots allt kämpa vidare.

För mig har ängeln blivit nästan lika svår att förstå som Gud själv, googlar man på det får man över 2 miljoner träffar, 103 miljoner om man skriver på engelska! Men en sak tycker jag mig uppleva som gäller oavsett vilken bild av ängeln som framställs och det är att de står för en symbol för Guds närvaro mitt i livet. Gud är med oss med en kraft såsom väldiga krigsänglar som kämpar för det goda men också som den ömma närheten och kärleken.

Vi ber i dopets befrielsebön om befrielse från mörkrets makt för vi vet att den finns där. Sådant som vill bryta ner, förminska, förstöra och förgöra. Vi ber också att Gud skall bevara oss i sitt ljus nu och alltid för att vi erkänner att Guds ljus är starkare än mörkret och att livet trots allt får sista ordet. Dopet är ett synligt tecken på att livet är starkare än döden och genom dopets vatten får vi del av det liv som aldrig dör. Jesu Kristi liv. Livets alla nyanser omges av dopets vatten och i den är ingenting för smått eller för stort. Allt vi upplever, går igenom eller drabbas av delar Gud och ger oss mod att leva.

Det går en ängel kring vårt hus är kanske en barnslig bön men den rymmer livets djupaste insikter, för barnet finns den osynliga världen oftast med självklarhet närvarande. När vi blir äldre tappar vi delvis detta perspektiv som det var för Frank i boken änglar kunde tala men som det också visade sig i boken så tappar inte perspektivet oss och det är en trygghet över allt annat.

Helgens ord blev “kramp i själen”. Ett otroligt bra uttryck som rymmer så mycket. Vad orsakar detta tillstånd? Ja predikan som jag hörde igår kretsade främst kring våra ansträngningar att försöka vara så duktig och så perfekt som möjligt och om våra tillkortakommanden som i det långa loppet kan lämna en varaktig kramp. När vi tillåter oss att komma till Jesus utan att egentligen ha något att ge som den romerska officeren i söndagens evangelietext som sa “jag är inte värdig att du kommer in under mitt tak men säg bara ett ord så blir pojken helad” så kan krampen lätta. En väldigt drastisk mening “jag är inte värdig”, ett ord som jag har svårt för (ovärdig)! Klart vi är värdiga inför Guds ansikte men poängen som jag förstod det i predikan var att vi inte skulle behöva anstränga oss att vara värdiga, nå värdighet, åstadkomma värdighet utan genom dopet och genom det faktum att vi är Guds skapelse så är vi oändligt värdefulla bara genom att vi finns till och tillåter oss att beröras av Guds ljus. Det gav en del att tänka på…

Vinklingen av programmet är dessutom lite underlig eftersom den svenska prästen i programmet som tillhör SSPX hade lämnat Svenska Kyrkan eftersom han inte kunde ställa sig bakom Svenska Kyrkans officiella ställningstaganden i bland annat frågan om välsignelse för homosexuella par. Han lämnade Svenska kyrkan för sina åsikter och hittade till SSPX, hur kan man då påstå att Svenska Kyrkan sympatiserar med dem?

Katolska samfundet i Sverige går stärkta ur det här programmet genom att biskop Arborelius så tydligt tog avstånd från SSPX. Svenska Kyrkans främsta företrädare borde göra detsamma nu när programmet har visats! Sådana åsikter som SSPX står för är helt oförenliga med kristen tro!

Klicka här för att se Svenska Dagbladets artikel om reportaget

Så därför är det inte så konstigt att vatten är det medel som vi använder när vi döper. När vi samlas för att fira och glädjas över livet. Och minnas att vi alla hör ihop. För liksom vatten är det ämne som binder samman vår kropp och vår jord så är dopet det som binder oss samman med varandra och med Gud. Ett tecken på att vi är ett i Jesus Kristus. Dopets vatten är också ett tecken på livets källa. Det livskraft som pulserar genom allt skapat; Guds närvaro.

I nästkommande söndags evangelietext får vi höra om hur Jesus omvandlar vatten till vin. Kan man tro på det? Kan man tro på att Jesus omvandlar vatten till vin eller för den delen att han kan gå på vattnet? Det är förstås inte helt okontroversiellt att påstå det i modern tid. Jag tror att Jesus kunde göra mycket som jag inte skulle kunna göra. Jag har aldrig sett vatten bli till vin men varför inte. Det är i vilket fall som helst inte den viktiga detaljen i texten, för vad hjälper det mig i mitt liv om Jesus kan omvandla vatten till vin? Det handlar framförallt om att Jesus kan göra under med livet. Det liv som vi ständigt kopplar ihop med just vatten. För när Jesus går på vatten och stillar stormen är det inte för att säga att Jesus var minsann speciell, utan det är för att visa att Jesus kan komma gående rakt in i de stormar som omgärdar våra liv och se till att båten vi sitter i inte sjunker. När Jesus omvandlar vatten till vin är det inte framförallt för att gästerna på bröllopet ska ha lite roligare utan för att visa, tro jag, att det vi upplever som vanligt, alldagligt, inte särskilt speciellt, kan bli väldigt exklusivt och dyrbart i när det berörts av Jesu händer. Detta under berör vårt människovärde. Det vi är och det vi gör, hur litet alldagligt vi än upplever att det är, blir exklusivt och dyrbart i Guds ögon.

När Jesus själv döptes, av Johannes i Jordanfloden kom helig ande ner över honom i form av en duva och en röst ropade från himlen “du är min älskade son, du är min utvalde”. Jag tror att över var och en uttalas dessa ord även om inte på samma dramatiska sätt. Och vi har ett ansvar som människor att befrämja detta. Att öva oss i att se andra människor på samma sätt som Gud ser på oss och motverka allt det som hotar livet. Som hotar våra liv och som hotar andras liv. Gud kallar oss att vara vattenbärare i världen. Om det så är att vara biståndsarbetare i Gaza och gräva brunnar i Afrika eller att säga hej till någon som är utstött på skolan. Alla kan vi göra något och både stort och litet spelar roll. Ett enkelt glas vatten kan göra under, och Jesus kan göra under med vatten!

Vi fick under dagen veta hur mycket som har gjorts, hur mycket som måste göras och vad vi som individer kan göra och det största arbetet handlar om utbildning och där har vi som kyrka ett stort ansvar. Jag kom att tänka på skapelseberättelsen som vi också läste i mässan. Gud skapade människan till sin avbild, satt att härska över alla djur och växter. Taget ur sitt sammanhang kan skapelseberättelsen förmedla en fruktansvärd syn på människans relation till naturen men faktum är att det Gud avsåg med att sätta människan att härska över naturen var att människan skulle ansvarsfullt förvalta det. Gud har gett oss naturen som en gåva att vårda och värna om och inte att göra som vi vill med: förstöra och exploatera och vi måste inse att vi också är beroende av naturen, att vi lever i ständig relation med den och jordens olika arter.

Den debatt och det arbete som nu pågår i kyrkans värld och den klimatkonferens som ärkebiskopen tog initiativ till vittnar om denna grundläggande uppgift.

2006 års nobelpristagare Muhammad Yunus uttryckte sig så här på en föreläsning i Oslo:

“We wanted to go to the moon, so we went there. We achieve what we want to achieve. If we are not achieving something, it is because we have not put our minds to it. We create what we want. What we want and how we get to it depends on our mindsets. It is extremely difficult to change mindsets once they are formed. We create the world in accordance with our mindset. We need to invent ways to change our perspective continually and reconfigure our mindset quickly as new knowledge emerges. We can reconfigure our world if we reconfigure our mindset.”

Gud har skapat människan till sin avbild. Det betyder att vi har möjligheter att skapa och åstadkomma stora saker. Det gäller att vi använder all vår gemensamma kunskap och färdigheter till att hitta ett hållbart sätt att leva så att vi kan överlämna en frisk värld till kommande generationer. Det är hög tid att ändra inställning och detta är något jag måste påminna mig om och få höra om och om igen för att inse viktigt det är.

Läs mer om klimatmanifestet och Svenska Kyrkans Interfaith Climate Summit här

När Frankrike mötte Tunisien i en vänskapsmatch i Paris i oktober buades det under La Marseillaise och en upprörd debatt satte fart inom den franska politiken. Idrottsminister Roselyne Bachelot gick så långt som att säga att om detta någonsin händer igen borde man avbryta matchen och inte spela några fler matcher dessa två lag emellan. Matchen mellan Frankrike och Tunisien hade på förhand setts som ett möte att stärka banden mellan länderna och LAAM, en fransk musiker med nordafrikanskt ursprung, valdes till att sjunga den franska nationalsången. Det franska landslaget har länge varit en stolt symbol för det mångkulturella Frankrike och fick tjäna politiska syften inte minst i opposition till Le Pen och hans högerextrema agenda men nu när franska medborgare med annat etniskt ursprung buade till nationalsången så skadade det om och minnena av förortsdrabbningarna blev återigen aktuella. Att höra busvisslingar på en arena, under en nationalsång är inte ovanligt, men sällan får det sådana reaktioner i den politiska världen. Platini försökte lugna genom att säga att om man avbröt en match varje gång nationalsången buades så skulle det inte längre spelas några matcher och att han under sin spelarkarriär minsann har upplevt både busvisslingar under den franska nationalsången och franska supportrar som buade under andra nationers nationalsånger, skillnaden tillade han var att då brydde sig inte politiker om fotboll överhuvudtaget. Artikelförfattaren påstod att reaktionerna inte hade varit lika starka om det säg, hade varit Sydafrika som mötte Frankrike och att de franska politikerna inte på långa vägar har lyckats lösa problemen inom integrationspolitiken. Ännu ett tydligt exempel hur fotboll och politik går varandras ärenden…

Nu sitter jag framför tvfotbollen och undrar vilken av alla matcher man ska se. Ett riktigt i-landsproblem. Det blir nog Arsenal-Bolton. Nasri är alltid kul att se även om han inte längre spelar i frankrikes bästa lag!

Berättelsen om stjärntydarna som vi läser i kyrkor runt om på Trettondagen är inte längre en okänd berättelse. Den har vi nog alla hört flera gånger, den har inspirerat konst, musik och litteratur och detaljerna kring berättelsen har förändrats över tid. I början av det första århundradet var det 12 män och med tiden blev de 3 eftersom de hade 3 gåvor med sig. Först var de kungar och sen blev de vise män. Den ena var gammal, den andra medelålders och den tredje var bara en ung man, på det sättet var alla generationer närvarande vid krubban. Dom kom från Afrika, från västvärlden och från Asien för att förmedla att hela världen var inbjuden att följa Jesusbarnet.

De tre vise männen hade gåvor med sig i form av guld, rökelse och myrra, tre saker, tre symboler och vi återvänder till vår inledande fråga; vilken gåva skulle vi ge honom?

En gåva är något vi tar mycket tid att välja ut. En del tycker att det vi ger bort skall vara till glädje för personen som tar emot det, något som gör den glad alldeles oavsett vad vi själva anser om gåvan. Andra menar att en gåva också skall säga något om den som ger bort det. Att det inte bara skall vara något som gör den andra glad utan också något som speglar givaren. Dessa två behöver inte motsäga varandra. För det tredje föredrar vi gärna att gåvan skall vara värdefull, inte nödvändigtvis i form av pengar men i betydelse. Att en gåva är värdefull innebär att det inte är en tom gest utan det låg mycket tanke bakom handlingen. En gåva är alltså mycket mer än en symbolisk gest eller en automatisk handling. Gåvan talar om att det finns en relation mellan den som ger och den som tar emot.

En gåva talar om omtanke, respekt, tacksamhet och givarglädje och är utan tvekan en anledning till att vi många gånger föredrar att ge framför att ta emot. Gåvans betydelse är alltså inte begränsad till ett särskilt tillfälle. Vi har lagt tanke bakom, vi har sökt och forskat och tanken att ge en viss sak har skänkt oss glädje och vi har fantiserat ihop det sätt som vi skulle vilja överräcka vår gåva. Det är därför jag tror att de finaste gåvorna är de gåvor som inte ges av en särskild anledning: t.ex. vid födelsedagar eller vid jul, utan gåvor som vi ger helt enkelt för att vi tänker på någon: Gåvan som talar om relationen, om dess skönhet och djup. En sådan gåva som uttrycker vår känsla, som förmedlar vår önskan att få säga allt det som vilar djupast inom oss. Om en gåva verkligen representerar allt det kan vi börja förstå hur mycket det verkligen betyder när vi själva får en.

Så är det någon som har kommit på en idé till en gåva? (lämna gärna förslaget i en kommentarsruta) Det finns säkert många tänkbara alternativ men fokuserar vi för mycket på gåvorna och på funderingar över vilka gåvor vi själva skulle ge så går vi miste om en väldigt viktig detalj, vi kommer ihåg från julevangeliet att det inte var de vise männen som var framme först till krubban för att hylla Jesusbarnet, där fanns också herdar som hade skyndat till stallet när de nåddes av budskapet. Dessa herdar hade inga gåvor med sig. De hade inget att ge Jesusbarnet förutom sig själva, förutom en hyllning i form av sin närvaro. Vad vi än har att ge så tar Jesus varmt emot det; som vi brukar säga: det är tanken som räknas!

Det som alla dessa främlingar, stjärntydare och herdar, kom med var den blandade hyllningen från alla folk, från de allra fattigaste till de allra rikaste. Herdar med endast sina stavar och stjärntydare med guld. Alla fick de plats vid Guds sida. Och det var deras närvaro som var den allra finaste gåvan. Med sin närvaro visar de att detta verkligen var den utlovade som hade kommit till världen. Mer än något annat vill Gud ha vårt gensvar och vårt ja till honom. Det kan vi göra på olika sätt. Stjärntydarna kom med gåvor av guld rökelse och myrra. Vi kan ge andra gåvor än de materiella. Våra frågor och förväntningar, vår brustenhet, vår tid och vårt lyssnande och ställa våra olika gåvor och kunskaper i kärlekens tjänst.

Kolla gärna in Björn Ranelids debattartikel om spelarlöner